Malfoy trodde inte sina ögon när han såg att Harry och Ron fortfarande var kvar på Hogwarts dagen därpå. De såg visserligen trötta ut, men var glada och muntra. Så här på morgonen efter mötet med den trehövdade hunden tyckte faktiskt Harry och Ron att det hade varit ett förträffligt äventyr och de var riktigt ivriga att få vara med om ett till. Under tiden berättade Harry för Ron om paketet som verkade ha flyttats från Gringotts till Hogwarts, och de funderade en lång stund över vad det kunde vara som behövde en så kraftig bevakning. Det är antingen väldigt värdefullt eller väldigt farligt, sade Ron. Eller både delarna, sade Harry. Men efter det enda de säkert visste om det mystiska föremålet var att det var cirka dem centimeter långt, hade de ingen större chans att gissa vad det var utan fler ledtrådar. Varken Neville eller Hermoione visade det minsta intresse för vad som låg under hunden och falluckan. Det enda Neville brydde sig om var att aldrig mer behöva komma i närheten av hunden igen. Hermione vägrade att tala mer med Harry och Ron, men hon var en sådan härsklysten besserwisser att de betraktade det som ett extra plus. Det enda de verkligen önskade nu var ett tillfälle att hämnas på Malfoy, och till deras stora förtjusning dök det upp just ett sådant med posten ungefär en vecka senare. Då ugglorna strömmade in i Stora Salen som vanligt, väcktes genast allas uppmärksamhet av ett långt smalt paket buret av sex bastanta tornugglor. Harry var precis lika intresserad som alla andra av att få se vad som fanns i det stora paketet och blev häpen när ugglorna flög ner och släppte det rakt framför honom, så att hans baconportion åkte i golvet. De hade knappt hunnit flaxa undan när en annan uggla släppte ett brev ovanpå paketet.